Heeej

Det har varit en kul och skön vecka!

På måndag återvände vi till skolan efter en hel vecka höstlov (det har jag aldrig haft förut) och det kändes kul att återvända fastän jag inte lämnat Fårösund under hela den tiden. Jag och Jonna W stannade i internatet och kände oss ensamma ganska så snabbt efter att de flesta åkt. Vad skönt att huset återigen är fyllt.

På måndag kväll blev jag uppvaktad av mina klasskamrater för min födelsedag. De var så gulliga som sjöng åt mig och gav gåvor.. ja, det värmde mitt hjärta :) Och som Jonna W redan nämnt så har vi kommit igång med Searious Shit bandet: UUUR KUUUL!! Jag ser fram emot vårt nästa rep. Det är roligt att se hur vi skapar tillsammans och utvecklar något smått som någon börjat med och gör det till något stort o fint. Man blir glad och inspirerad!

Vi har hunnit med mycket bara dessa fem dagar: börjat med nya låtar i ensemblen (60-70-tals tema!!), övat in en låt som vi sedan spelade in i studion som övning (jätte kul!! dock resulterade mitt basspelande i att jag fick blåsor i fingrarna aj aj), börjat repa med egna badet och så har vi börjat göra varsin presentation på vår musikaliska livskarta! Jag känner mig mycket inspirerad i den uppgiften. Det är bara svårt för mig att bestämma vad jag ska ha med i den och så vore det kul att kunna använda gamla familjefoton i collaget..det är nämligen lite svårt eftersom att jag skulle måsta be dem där hemma i Finland att skicka foton hit. Och var ska man börja, vilka foton ska de skicka åt mig? uuuh. Jag borde väl bara be dem att göra det: skicka ett fotoalbum tack! hm...

Härmed avslutar jag mitt onödigt långa inlägg med detta fjantrim:

Jätte mycket att göra med lite tid, men det är uuuur kul på vägen trots allt slit!

Vi ses alla sötisar,

Ansko

P.S. Och bilden är alltså inte en bild på mig utan en random fin bild så här Halloween till ära! Vet ni, det ser lite ut som... Ååååuge!!!

the serious shit -band...

...hade idag sin första riktiga bandövning med ett väldigt lyckat resultat! woho. snart intar vi de största arenorna och vår första hitlåt kommer att snurra på radion dagarna i ända! släng er o väggen kings of leon!

(en sur dag idag pga att vissa tvåor inte klarar av att fixa kl.2 fikat! vi kommer att bojkotta bloggen om inte en ändring sker snarast! läs imorgon.)

Kul i studion

Idag när vi i tvåan jobbade håårt med vårat radioprojekt tog vi en paus och lyssnade lite på gamla inspelningar från förra året.
Då hittade vi denhär låten:

Vi fick i uppgift att göra varsin jul-låt.
Ganska festlig om jag får säga det själv. =)

AOUUAAH.
Det är så mycket som händer här!
Alla kommer att implodera.
Men det är soft!
Tack för mig.


*Implosion, motsatsen till explosion.
Ett vakuum fylls plötsligt av materia från omgivningen. - Wikipedia.

Inatt anlände vi till Fårösund igen, kändes sjukt gött! Har vart riktigt nice med lov, men man har gått o saknat detta lite smått hela tiden..
Spenderade lovet med min familj och vänner hemma i Köping, var även en sväng i hufvudstaden och åt sushi, varför finns det inte på gotland???? det bästa som finns ju!

Idag började vi kolla igenom låtarna till nästa ensemble-block, var liite svårare att samsas om vilka låtar vi skulle välja denna gång, men jag tror det blev ganska bra tillslut. Ska bli skönt att börja med nåt nytt!.

Spotify är kung, men fyfaaan kan någon skjuta Basshunter? "hello... ehh, you didn't.. eeehhh, turn the volume down or something.. ?" OMG

förutom det.. fred ut :)

500

500 visningar på vår MySpace, efter typ, vad är det... 5 dagar?
Ganska så soft.

The #9's på MySpace

We're gonna get so rich and famous! Living the dream, wohooooooooo!

I lördags hade vi i ella 1 vår första officiella spelning. Vi spelade på en mässa i bunge-flyghangar och det var fett med röj! Till och med tanterna å gubbarna längst bak i båsen stod och dansade till vår fina 50-talsmusik =)

My gun på Bunge Flygfält

Riggar

Liv, Karin, Lina, Liv och Stina

Hej!
Nu är vi uppe på Bungeflygfält i hangaren och riggar.

Kom på våran spelning imorgon kl 15:15
Ses

Myspace

Heej!
Nu finns vi på Myspace också!
Ni hittar oss här.
Finns inte så mycket matnyttigt där just nu men inom kort kommer det komma upp väldigt festliga saker det kan jag lova. =)
Hinner inte skriva nå mer nu för vi har ett födelsedagsbarn att fira!

Grattis Jonna på 20 års dagen!

/Lina med The #9's

Snart ansluten

Idag på ljudtekniken blev vi medlem på Stim.

Ganska nice. :)

Radio

Idag hade vi i tvåan möte med våran producent för radioprogrammet som vi ska göra.
Vi hade spelat in en slask där jag och Liv turades om att läsa upp det fantastiska manus Liv har författat.
Vi fick mycket fin feedback.
Spelade även upp våran inspelning på "My Gun" och även denna gillades. Och det gillar vi.

Grejen är att jag fick i uppgift att tolka om Livs mästerverk till mina ord.
Jag fick ganska fet ångest.
1. Jag är inte i närheten så bra på att uttrycka mig litterärt som Liv är.
2. Liv har en klockren känsla genom hela texten och om jag börja pilla för mycket mellan raderna är jag rädd att denna känsla ska försvinna.
Jag tänker göra ett försök, med Livs feedback och går det inte så går det inte och då blir det originalmanuset som kommer att spelas upp.

Hm, fick även höra att jag lät för rikssvensk när jag läste in. Mera norrländska åt folket.
Hm, jag tycker jag aldrig varit så norrländsk som när jag flyttade ner hit.
Kanske blir nån grej av att prata in i en mikrofon..
Men jag ska bre på min dialekt till nästa gång. Haha...

En stund i studion

En stund i studion blir som så ofta lite längre än en stund.

Jag lyckades sätta en tagning nyss och fick tack vare det gå iväg och blogga lite. Tog nämligen med kameran idag så ni kunde få se hur trevligt vi har det i studion.

Vi är alltså i studion ikväll och vårat mission var att spela in vårat senaste alster "My Gun".

Som du kan se i föregående inlägg infann sig en viss ångest sist vi spelade in. Och denna ångest följde med in i studion även idag.
Nu har vi i alla fall fått till två bra gitarrer, en bra bas. Liv och Jenny lägger de sista live-inspelningen nu. Sen ska allting mixas också.

Justja, en ganska rolig grej hände i studion. Jag hade nämnt innan att om någon fuckar upp, fortsätt spela för även om den som fuckade till det inte kan använda den tagningen betyder inte det att min tagning kan kastas.
Ett sådant tillfälle inträffar då Jenny spelar fel på ett ställe. Liv ser detta i ögonvrån och hör det samma sekund. Hon kan inte hålla sig för skratt. Jag tittar upp heeelt uppgiven i och med att jag satt tagningen fram till detta ställe.... Jag fortsätter och spelar, kan inte prata i och med att vi spelar in men mimar till Emelie "jag fortsätter"
Så jag fortsätter, och som tur satte jag resten av tagningen också. Lagomt nervös var jag på sista refrängen. Ah, ångest om jag hade failat men det gick. Puh.

Här följer lite bilder från vår eftermiddag/kväll i studion:

Liv sjunger i en stereouppmickning. Texten på plats framför henne.


I play the guitar..


Liv hittade en ny kompis


Emelies "Black Beauty"


Vi använder oss av studioprogrammet Logic Pro.

Ach dieser Klick, immer dieser Klick!

Jag sitter i datasalen. Det är kallt här, som på övriga skolan, och jag missbrukar kaffe på ett sätt som inte är helt hälsosamt. Det är dock välbehövligt, eftersom jag inte sovit ordentligt på ungefär två veckor nu. Det är nog någonting jag borde styra upp. Sömnen.

Det jag håller på med för tillfället är att skriva klart vårt radioprojektsmanus, på temat "Flytta hemifrån". Det är precis på slutsträckan som det är lättast att råka ut för fallgropar, har jag hört, och jag antar att det är precis det som händer just nu. Jävla fallgropar. Varför har ingen krattat banan? Jag tror jag lägger ned de här sportmetaforerna nu, för jag kan verkligen ingenting om sport. Förutom fotboll. Men som sagt, vi lägger ned det nu.

En annan sak som stör min sinnesro just nu är ett fenomen som jag tror att alla musiker som satt fot i en studio någon gång har upplevt: recångest. Även kallad studioångesten, eller klickskräcken. Det fungerar ungefär såhär: du kliver in i studion, speedad på kaffe och glad i hågen. Laddad till tusen. Du är så självsäker att det fullkomligen strålar om dig. Du vet precis vad du skall göra, uppmickningen tar inte mer än kanske en kvart, soundcheck går utmärkt och du har repat på det här så satans mycket att melodierna inte låter dig vara när du skall sova, äta eller utföra andra vardagliga, nyttiga sysslor - du är tvungen att humma/nynna/vissla dem konstant. Och nu är alltså det stora ögonblicket här. Eller så är det inte det; det kanske bara är en slaskinspelning som skall göras. Hur som helst skall du nu spelas in för eftervärlden, hamna på band (fast det kan man ju inte säga längre eftersom allting är digitalt. Nåja). Det känns bra. Det känns oförskämt bra, till och med. Det enda du möjligtvis är lite nojjig för är att dina bandkompisar skall fucka upp och ni skall behöva ta om det x antal gånger. Så: lurarna på, skruva upp medhörningen... nu jävlar.

DÅ. HÄNDER. DET.

Det är ett väldigt litet ljud. Ett klick. Det hörs knappt. Det är ljudet av teknikern som trycker på rec, record, alltså din cue att göra det du gör bäst. Och genast: en skälvning genom din kropp, som en liten jordbävning. Efterföljande symptom: handsvett, skakningar, hjärnsläpp, hög puls, blodsockerfall (och det är inte bara för att kaffet går ur kroppen). Det är recångesten. Bara vetskapen om att det du gör spelas in och kan lyssnas på i efterhand gör dig handlingsförlamad. Du spelar fel, du tabbar dig, du tappar takt och ton. Och allt på grund av ett litet klick, som du knappt kan höra.

Det var precis detta som hände mig igår, när vi (The #9's) skulle in i studion och spela in vår nyaste låt, Give me my gun. Jag vet inte hur många sessions vi avverkade, men varje jävla gång som jag hörde klicket började det ila i mig av panik. Jag trodde hela tiden att jag skulle tappa texten. Jag tappade den bara två gånger, men det var med hjärtat konstant i halsgropen som jag sjöng de välbekanta orden. Hela tiden samma ramsa i huvudet: hjälp hjälp hjälp var det nu det var get you where you want to go eller var det planting thorns to watch them grow eller helvetes jävla k*k också jag har ingen aning om vart vi är. Är det break nu? Är det fyra takter mellanspel eller åtta? Är detta refrängen?
Och så det allra värsta: när man äntligen lyckas sluta tänka och bara göra sin grej... för att i nästa mellanspel, precis innan man skall börja sjunga på nästa stycke, hinna tänka, åh nej, jag sjöng helt fel vers nu, eller hur?

Nej, det finns ingen sensmoral i det här inlägget. Det är bara en liten hälsning till alla mina kära bandmedlemmar, klasskamrater, yrkesfränder: YOU ARE NOT ALONE.

Döda klickljudet!


The #9's

ELLA1 Bil Stil