Det jag håller på med för tillfället är att skriva klart vårt radioprojektsmanus, på temat "Flytta hemifrån". Det är precis på slutsträckan som det är lättast att råka ut för fallgropar, har jag hört, och jag antar att det är precis det som händer just nu. Jävla fallgropar. Varför har ingen krattat banan? Jag tror jag lägger ned de här sportmetaforerna nu, för jag kan verkligen ingenting om sport. Förutom fotboll. Men som sagt, vi lägger ned det nu.
En annan sak som stör min sinnesro just nu är ett fenomen som jag tror att alla musiker som satt fot i en studio någon gång har upplevt: recångest. Även kallad studioångesten, eller klickskräcken. Det fungerar ungefär såhär: du kliver in i studion, speedad på kaffe och glad i hågen. Laddad till tusen. Du är så självsäker att det fullkomligen strålar om dig. Du vet precis vad du skall göra, uppmickningen tar inte mer än kanske en kvart, soundcheck går utmärkt och du har repat på det här så satans mycket att melodierna inte låter dig vara när du skall sova, äta eller utföra andra vardagliga, nyttiga sysslor - du är tvungen att humma/nynna/vissla dem konstant. Och nu är alltså det stora ögonblicket här. Eller så är det inte det; det kanske bara är en slaskinspelning som skall göras. Hur som helst skall du nu spelas in för eftervärlden, hamna på band (fast det kan man ju inte säga längre eftersom allting är digitalt. Nåja). Det känns bra. Det känns oförskämt bra, till och med. Det enda du möjligtvis är lite nojjig för är att dina bandkompisar skall fucka upp och ni skall behöva ta om det x antal gånger. Så: lurarna på, skruva upp medhörningen... nu jävlar.
DÅ. HÄNDER. DET.
Det är ett väldigt litet ljud. Ett klick. Det hörs knappt. Det är ljudet av teknikern som trycker på rec, record, alltså din cue att göra det du gör bäst. Och genast: en skälvning genom din kropp, som en liten jordbävning. Efterföljande symptom: handsvett, skakningar, hjärnsläpp, hög puls, blodsockerfall (och det är inte bara för att kaffet går ur kroppen). Det är recångesten. Bara vetskapen om att det du gör spelas in och kan lyssnas på i efterhand gör dig handlingsförlamad. Du spelar fel, du tabbar dig, du tappar takt och ton. Och allt på grund av ett litet klick, som du knappt kan höra.
Det var precis detta som hände mig igår, när vi (The #9's) skulle in i studion och spela in vår nyaste låt, Give me my gun. Jag vet inte hur många sessions vi avverkade, men varje jävla gång som jag hörde klicket började det ila i mig av panik. Jag trodde hela tiden att jag skulle tappa texten. Jag tappade den bara två gånger, men det var med hjärtat konstant i halsgropen som jag sjöng de välbekanta orden. Hela tiden samma ramsa i huvudet: hjälp hjälp hjälp var det nu det var get you where you want to go eller var det planting thorns to watch them grow eller helvetes jävla k*k också jag har ingen aning om vart vi är. Är det break nu? Är det fyra takter mellanspel eller åtta? Är detta refrängen?
Och så det allra värsta: när man äntligen lyckas sluta tänka och bara göra sin grej... för att i nästa mellanspel, precis innan man skall börja sjunga på nästa stycke, hinna tänka, åh nej, jag sjöng helt fel vers nu, eller hur?
Nej, det finns ingen sensmoral i det här inlägget. Det är bara en liten hälsning till alla mina kära bandmedlemmar, klasskamrater, yrkesfränder: YOU ARE NOT ALONE.
Döda klickljudet!
The #9's
