Det dåliga bildbehandlingsprogrammet till trots

Ja, Lina bad ju mig att lägga upp affischerna som jag förfärdigat inför våra stora turné vecka 10. Det var ett jävla jobb med dem, skall jag be att få meddela. Ni kan inte tänka er hur otrevligt det är att sitta och mögla i Photoshop Elements (som man i princip inte kan göra någonting med) när man är van att det går bra och undan med PSP9. Nåja. Detta handikapp till trots tycker jag ändå att alla tre blev ganska lyckade. Speciellt den vi valde som turnéaffisch (ni ser den överst av tre nedan); den hade jag roligast med eftersom jag fick tillfälle att lägga in lite ledtrådar till Pauls ickevarande. Jag kan avslöja att det är sex stycken. Hur många hittar du?

För övrigt hade vi ett slags genrep idag. Det gick väl sådär - bland annat slog Gabi av en trumpinne, och när vi skulle köra Fell on black days en sista gång kukade allting upp sig totalt. Det var ingen bra känsla att sluta i, men jag tror att det kommer att lösa sig. Kanske är det faktiskt till det bästa att vi har en veckas lov nu. För då får man tid och utrymme till att smälta allt, öva lite på egen hand, fundera över showen... ja, satan ja, showen.

Jag hatar att showa. Eller, nej. Hatar är nog ett väl starkt ord för känslan jag hyser inför detta obehagliga måste. Men jag kan verkligen inte det där. Jag kan bjuda på mig själv, det är inte det som är problemet. Jag är inte så pretentiös att jag inte inser att man rentav måste bjuda på sig själv om man skall kunna fungera i musikbranschen. Men det är en utmaning. Jag känner mig liksom bara löjlig. Lite småpatetisk sådär.

Imorgon lämnar jag ön för Bästkusten och jag känner inte någon vidare entusiasm inför detta faktum. Dock tar jag med mig en uppgift från the one and only Katharina, som nog bör hålla mig såpass sysselsatt att jag slipper tänka på att jag har fastlandsmark under mina fötter: en upptempolåt, shuffle- och baktaktskänsla, på gitarr stämd i DADGAD. Jodå. Jag bad ju faktiskt om en utmaning.