Jag sitter på övervåningen i Ellahuset och lyssnar på Lina och Emelie, som spelar Black Rose för gamla tiders skull. Det ekar ut genom det öppna fönstret och studsar mot Kustateljéns väggar, så att det låter som om det står två helgalna gitarrister där inne och förlorar sig i det förflutna.
Det känns helt fantastiskt bra att vara tillbaka. Alla människor är så himla härliga, Ellaettorna - som vi nu bjudit in till bloggen och som ni därför lär få höra ifrån - är underbara och stämningen är på topp. Vi har till och med lyckats avverka två fest- och alkoholfyllda helger utan att det blivit blodvite. Bara en sådan sak! Inte ett enda slagsmål hittills! Jag är imponerad och lättad.
Jag har skrivit klart texten till vår nya låt, Give me my gun, och det känns så jävla skönt. Den tyngde verkligen ned mig, den där satans texten. Ni vet kanske hur det känns; man har fått till två verser och en refräng som känns som oväntade och hårda slag rakt i solar plexus. Man blir golvad varje gång man kör låten och tänker, wow, låt det aldrig ta slut! Och så tänker man att tja, visst, jag har visserligen lite kvar att skriva, men det kan jag ta sedan...
Så sätter man sig några dagar efter den inledande inspirationsruschen och försöker prestera något som är lika bra som det man skrivit innan. Och då är det bara totalstopp. Ingenting kommer ut. Man försöker rimma på så gott det går, men det finns bara ett visst, begränsat antal ord som rimmar på "gun" och som passar in i kontexten. Man får panik. Man kan faktiskt tillämpa Kübler-Rossmodellen på problematiken:
Steg 1: Förnekelse
"Det blir nog bra skall jag se! Jag kan ta det imorgon! Det är inte bråttom! Detta klarar jag!"
Steg 2: Ilska
"Varför väntade jag så länge med att skriva klart det?! Det är (random namn)s fel!"
alt.
"HELVETES JÄVLA K*KF****S****MA***F****K*K"
Steg 3: Förhandling
”Okay, om jag ägnar lite mer tid åt det då…? Nähä. Lyssnar på inspirerande musik, läser inspirerande texter…? Nähä. Inte det!”
Steg 4: Depression
”Jag kommer aldrig att skriva klart den här jävla texten. Det är ingen idé. Jag kommer aldrig att bli låtskrivare! Lika bra att hoppa av och eventuellt gå i ide!”
Steg 5: Acceptans
”Jaja, det får väl komma när det kommer. Jag slutar tänka på det ett tag. Nejmen åh, öl!”
Det är nämligen först när man nått sista steget i modellen som man kommer någon vart. För har man kört fast i sin egen prestationsångest är det lika bra att bara släppa taget. Då hamnar man till slut där man vill. Eller pretty fucking close. Och jag tror fan att det här är pretty fucking close enough.
give me my gun
I'll blow a new hole in your sky
shoot at clouds as they pass us by
let me climb the ladder
that leads into you
blend some red in that milky blue
give my my gun
I'll blow a new hole in your lie
pull you down from your pallid high
let me break the glass
of your self-made crown
hold you tighter to help you drown
your blood and mine
the taste of wine
would you decline
the sentiment?
your blood for mine
the taste divine
would you decline
the sentiment?
give me my gun
I'll destroy everything you know
get you where you want to go
let me in where you keep
your forbidden dreams
I'll rip their fragile seams
give me my gun
I'll destroy that sated glow
planting thorns to watch them grow
let me guide your hand
down the steel and see
my trigger pulled on me
your blood and mine
the taste of wine
would you decline
the sentiment?
your blood for mine
the taste divine
would you decline
the sentiment?
