So you're a rocket scientist? That don't impress me much...

Nej, bilderna har egentligen inget med linjen att göra (förutom att vi på Ellalinjen är sjukt snygga, då. Det sägs inte tillräckligt ofta!). Det är mest att jag kände ett starkt behov av att upprätta mitt självförtroende efter att ha spanat in en bild från förra årets femtiotalsspelning, där jag ser ut som en elefant. Jag har styrt mig sedan dess och visserligen klär jag mig inte alltid i sexy nurse-outfit, men jag KAN göra det och komma undan med det, och därför skall det göras, anser jag. If you've got it, flaunt it, som de brukade säga på Ricki Lake när jag var liten.

Så var vår första öppen scen-kväll på Almedalsbiblioteket avklarad. Det känns skönt att det är gjort. Radioprojektet är ju också klart, skål tamejfan! Och det är fredag. Min fredag blir kanske aningen mindre festlig än övriga internatfolks. Jag skall färga håret och kolla på Deer Hunter, som jag köpte på Maxi idag och som jag haft cravings efter längre än jag egentligen vill erkänna. Cashewnötter och fridgepack - check. Äcklig färgningstisha - CROSSCHECK AND REPORT för fan.

Det må vara så att jag har gått i tillfälligt ide, men det är av god anledning, vill jag meddela! Jag har nämligen blivit sjukt kreativ. Jo, det är sant. Bara den här veckan har jag spelat in och mixat klart två låtar, alldeles själv dessutom. Sedan att jag gick lite crazy bananas med femtioelva körstämmor behöver vi kanske inte tala högt om. Men jag blev i alla fall sjukt nöjd, och planerar bosätta mig i studion hela helgen. It's where miracles happen! Och jag har upptäckt att jag nästan inte får någon recångest (se mitt inlägg om recångest) alls när jag är ensam i studion. Då gör jag ju bara bort mig inför mig själv och slösar med min egen tid, inte andras. Så det är att rekommendera om man lider av den sjukdomen, vilket jag har förstått att nästan alla yrkesverksamma musik gör - som scenskräck, fast ungefär sju resor värre!

Jag kan passa på att berätta (kanske mest för att få till ett sådant där monsterinlägg igen och ge folk som skriver korta inlägg, typ LIV APA!!!, lite komplex/prestationsångest, naturligtvis för att, eh, pusha dem så att de skriver längre inlägg... öh...) att jag har en mörk hemlighet. Jag har många mörka hemligheter, men den här tror jag faktiskt inte att det är någon som vet om. Jag har dolt den väl, men nu skall den outas! Det ser ut såhär: när jag gick i grundskolan och gymnasiet hyste jag ett starkt hat inför allt vad fysik, kemi och matematik hette. Jag klarade alltid åtminstone VG, men det var endast och enbart på grund av mitt någorlunda fotografiska minne (fungerar oftast bara under press). Kanske lite på grund av de höga krav jag ställde på mig själv. Men hur som helst var det de konstnärliga ämnena som fick all min kärlek, och dem hade vi ganska mycket av på min skola. Än idag kan jag se tillbaka på NO-lektionerna och rysa av obehag.

MEN. Det visar sig att jag kan vara ganska mångfacetterad - eller jag skulle nog faktiskt vilja använda ordet "schizofren" - när jag sätter den sidan till.


Jag lade mig nämligen för ett år sedan till med vanan att, när jag inte hade bättre saker för mig, kolla runt på Wikipedia efter intressanta artiklar att läsa, och då föll det sig nästan alltid så att jag hamnade mitt i en artikel om till exempel takyoner (partiklar som sägs färdas snabbare än ljusets hastighet, fast det är inte alla som tror på att de existerar eftersom det skulle strida mot hela relativitetsteorin, och det skulle ju fucka upp hela vetenskapen). Därifrån kunde jag klicka mig vidare till strängteori (som i teorin skall förena kvantmekaniken med just Einsteins fina teori) och då kunde jag komma på att jag glömt bort allt det där som Inger, fysikläraren, skummade över om mörk materia... ja men herregud, bara kolla på vad jag har skrivit, helt utan att kolla på Wikipedia. Ni fattar. Jag har en inre nörd som vill plugga kvantfysik. Det är så illa att jag förstår nästan alla skämt i Big Bang Theory. Och det känns... roligt. Visst, fysiken är ett enda stort jävla mindfuck, men det är spännande som fan!

För er som av mitt ovanstående avslöjande blivit lite sugna på att "wika" loss, kan jag rekommendera er att kolla upp Schrödingers katt. Det är en av mina favoritartiklar. Jag älskar Schrödingers tankeexperiment. Och jag älskar skämten! Som till exempel WANTED: Schrödinger's cat. Dead or alive. (ni kommer förstå det roliga när ni läst artikeln. Läs den! Jag vill kunna dra det där skämtet någon gång utan att folk stirrar konstigt på mig!)

Fast jag brukar förstås läsa på engelska. Det är en annan del av denna mörka hemlighet som också är mer än lovligt skum. Eller kanske kan man kalla det en liten egenhet?
Jag skulle hur som helst tycka det var roligt med lite fler avslöjanden i den här bloggen. Så nu utmanar jag er, kära bandmedlemmar samt freshmen. Go on... surprise me.

when life sucks

you just go ahead

and suck it

right back!

Ach dieser Klick, immer dieser Klick!

Jag sitter i datasalen. Det är kallt här, som på övriga skolan, och jag missbrukar kaffe på ett sätt som inte är helt hälsosamt. Det är dock välbehövligt, eftersom jag inte sovit ordentligt på ungefär två veckor nu. Det är nog någonting jag borde styra upp. Sömnen.

Det jag håller på med för tillfället är att skriva klart vårt radioprojektsmanus, på temat "Flytta hemifrån". Det är precis på slutsträckan som det är lättast att råka ut för fallgropar, har jag hört, och jag antar att det är precis det som händer just nu. Jävla fallgropar. Varför har ingen krattat banan? Jag tror jag lägger ned de här sportmetaforerna nu, för jag kan verkligen ingenting om sport. Förutom fotboll. Men som sagt, vi lägger ned det nu.

En annan sak som stör min sinnesro just nu är ett fenomen som jag tror att alla musiker som satt fot i en studio någon gång har upplevt: recångest. Även kallad studioångesten, eller klickskräcken. Det fungerar ungefär såhär: du kliver in i studion, speedad på kaffe och glad i hågen. Laddad till tusen. Du är så självsäker att det fullkomligen strålar om dig. Du vet precis vad du skall göra, uppmickningen tar inte mer än kanske en kvart, soundcheck går utmärkt och du har repat på det här så satans mycket att melodierna inte låter dig vara när du skall sova, äta eller utföra andra vardagliga, nyttiga sysslor - du är tvungen att humma/nynna/vissla dem konstant. Och nu är alltså det stora ögonblicket här. Eller så är det inte det; det kanske bara är en slaskinspelning som skall göras. Hur som helst skall du nu spelas in för eftervärlden, hamna på band (fast det kan man ju inte säga längre eftersom allting är digitalt. Nåja). Det känns bra. Det känns oförskämt bra, till och med. Det enda du möjligtvis är lite nojjig för är att dina bandkompisar skall fucka upp och ni skall behöva ta om det x antal gånger. Så: lurarna på, skruva upp medhörningen... nu jävlar.

DÅ. HÄNDER. DET.

Det är ett väldigt litet ljud. Ett klick. Det hörs knappt. Det är ljudet av teknikern som trycker på rec, record, alltså din cue att göra det du gör bäst. Och genast: en skälvning genom din kropp, som en liten jordbävning. Efterföljande symptom: handsvett, skakningar, hjärnsläpp, hög puls, blodsockerfall (och det är inte bara för att kaffet går ur kroppen). Det är recångesten. Bara vetskapen om att det du gör spelas in och kan lyssnas på i efterhand gör dig handlingsförlamad. Du spelar fel, du tabbar dig, du tappar takt och ton. Och allt på grund av ett litet klick, som du knappt kan höra.

Det var precis detta som hände mig igår, när vi (The #9's) skulle in i studion och spela in vår nyaste låt, Give me my gun. Jag vet inte hur många sessions vi avverkade, men varje jävla gång som jag hörde klicket började det ila i mig av panik. Jag trodde hela tiden att jag skulle tappa texten. Jag tappade den bara två gånger, men det var med hjärtat konstant i halsgropen som jag sjöng de välbekanta orden. Hela tiden samma ramsa i huvudet: hjälp hjälp hjälp var det nu det var get you where you want to go eller var det planting thorns to watch them grow eller helvetes jävla k*k också jag har ingen aning om vart vi är. Är det break nu? Är det fyra takter mellanspel eller åtta? Är detta refrängen?
Och så det allra värsta: när man äntligen lyckas sluta tänka och bara göra sin grej... för att i nästa mellanspel, precis innan man skall börja sjunga på nästa stycke, hinna tänka, åh nej, jag sjöng helt fel vers nu, eller hur?

Nej, det finns ingen sensmoral i det här inlägget. Det är bara en liten hälsning till alla mina kära bandmedlemmar, klasskamrater, yrkesfränder: YOU ARE NOT ALONE.

Döda klickljudet!


The #9's