Visar inlägg med etikett studion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett studion. Visa alla inlägg

tisdag 6 oktober 2009

Ach dieser Klick, immer dieser Klick!

Jag sitter i datasalen. Det är kallt här, som på övriga skolan, och jag missbrukar kaffe på ett sätt som inte är helt hälsosamt. Det är dock välbehövligt, eftersom jag inte sovit ordentligt på ungefär två veckor nu. Det är nog någonting jag borde styra upp. Sömnen.

Det jag håller på med för tillfället är att skriva klart vårt radioprojektsmanus, på temat "Flytta hemifrån". Det är precis på slutsträckan som det är lättast att råka ut för fallgropar, har jag hört, och jag antar att det är precis det som händer just nu. Jävla fallgropar. Varför har ingen krattat banan? Jag tror jag lägger ned de här sportmetaforerna nu, för jag kan verkligen ingenting om sport. Förutom fotboll. Men som sagt, vi lägger ned det nu.

En annan sak som stör min sinnesro just nu är ett fenomen som jag tror att alla musiker som satt fot i en studio någon gång har upplevt: recångest. Även kallad studioångesten, eller klickskräcken. Det fungerar ungefär såhär: du kliver in i studion, speedad på kaffe och glad i hågen. Laddad till tusen. Du är så självsäker att det fullkomligen strålar om dig. Du vet precis vad du skall göra, uppmickningen tar inte mer än kanske en kvart, soundcheck går utmärkt och du har repat på det här så satans mycket att melodierna inte låter dig vara när du skall sova, äta eller utföra andra vardagliga, nyttiga sysslor - du är tvungen att humma/nynna/vissla dem konstant. Och nu är alltså det stora ögonblicket här. Eller så är det inte det; det kanske bara är en slaskinspelning som skall göras. Hur som helst skall du nu spelas in för eftervärlden, hamna på band (fast det kan man ju inte säga längre eftersom allting är digitalt. Nåja). Det känns bra. Det känns oförskämt bra, till och med. Det enda du möjligtvis är lite nojjig för är att dina bandkompisar skall fucka upp och ni skall behöva ta om det x antal gånger. Så: lurarna på, skruva upp medhörningen... nu jävlar.

DÅ. HÄNDER. DET.

Det är ett väldigt litet ljud. Ett klick. Det hörs knappt. Det är ljudet av teknikern som trycker på rec, record, alltså din cue att göra det du gör bäst. Och genast: en skälvning genom din kropp, som en liten jordbävning. Efterföljande symptom: handsvett, skakningar, hjärnsläpp, hög puls, blodsockerfall (och det är inte bara för att kaffet går ur kroppen). Det är recångesten. Bara vetskapen om att det du gör spelas in och kan lyssnas på i efterhand gör dig handlingsförlamad. Du spelar fel, du tabbar dig, du tappar takt och ton. Och allt på grund av ett litet klick, som du knappt kan höra.

Det var precis detta som hände mig igår, när vi (The #9's) skulle in i studion och spela in vår nyaste låt, Give me my gun. Jag vet inte hur många sessions vi avverkade, men varje jävla gång som jag hörde klicket började det ila i mig av panik. Jag trodde hela tiden att jag skulle tappa texten. Jag tappade den bara två gånger, men det var med hjärtat konstant i halsgropen som jag sjöng de välbekanta orden. Hela tiden samma ramsa i huvudet: hjälp hjälp hjälp var det nu det var get you where you want to go eller var det planting thorns to watch them grow eller helvetes jävla k*k också jag har ingen aning om vart vi är. Är det break nu? Är det fyra takter mellanspel eller åtta? Är detta refrängen?
Och så det allra värsta: när man äntligen lyckas sluta tänka och bara göra sin grej... för att i nästa mellanspel, precis innan man skall börja sjunga på nästa stycke, hinna tänka, åh nej, jag sjöng helt fel vers nu, eller hur?

Nej, det finns ingen sensmoral i det här inlägget. Det är bara en liten hälsning till alla mina kära bandmedlemmar, klasskamrater, yrkesfränder: YOU ARE NOT ALONE.

Döda klickljudet!


The #9's

torsdag 16 april 2009

Slutprojekt, ångest etc.

Efter att ha tillbringat i princip hela dagen i studion är nu inspelningsdelen av mitt slutprojekt i inspelningsteknik klart. Eller, det kommer att vara det ikväll; jag skall tillbaka efter middagen tillsammans med Emelie och spela in hennes gitarr (tremologitarren!) samt kör. Sedan är det faktiskt färdigt, och dags att mixa. Det är en alldeles ljuvlig känsla, kan jag säga er!

Post-studiokänslan är som den är - trött ut i varje centimeter, både lyssnings- och speltrött, grinig, hungrig. Dock våldgästar jag Benny fram till middagen, vi dricker thé och snackar skit på trappen i solen och det känns skönt att stänga av ett tag.

Någon annan än jag som har fet ångest inför det faktum att
a) det är bara två veckor kvar till turnén
b) det är bara tre veckor kvar till deadline för inspelningsprojektet
c) det är bara en månad kvar tills vi slutar
d) all of the above?

lördag 14 mars 2009

Du kära lilla studio, här kommer jag igen!

Kamrater!

Nu tycker jag bestämt att det skrivs och uppdateras för lite i den här bloggen. Man skulle kunna påstå att bloggen lider av grov försummelse. Såhär kan vi inte ha det! Lina, du har ju lite videoklipp på din telefon från turnén. Lägg upp dem för sjutton!

Hur som helst, idag är en mycket speciell dag. Och det är inte bara för att det är final i Melodifestivalen (krossa Molly!), utan också för att jag och Julia har bokat in oss i studion idag, 13-18. Vi är nog inte direkt klara över än exakt vad vi skall spela in, men det kommer nog att ge sig, skulle jag tro. Det är bara den oerhörda lyxen att ha en studio att använda sig av... helt sjukt. Nu är det liksom bara att se till att det inte blir digital överstyrning eller annat tjafs. För det känns ju som att man fått rätt bra koll där nu. Bland alla knappar och rattar och reglar.

Och ja, jag har hittat reverbet!