Det är något särskilt med att spela i ett band. Och komma ut och spela sina egenkomponerade låtar. Det blir en sorts oförklarlig energi så fort man ställer sig på scenen och ser ut över publiken, man står på en plattform, bara lite högre upp i höjd, men det är ändå märkbart. Man lever verkligen. Har ni aldrig upplevt det kan jag nog heller inte förklara det för er - det är helt enkelt någonting man måste göra för att förstå.
Det är därför som man blir så nedslagen när man känner att man inte tas riktigt på allvar. Och inte på grund av att man inte har talangen, utstrålningen, låtarna, soundet - utan för att man saknar cojones. Man är tjej, helt enkelt. Och då är det tyvärr så att när man går upp på den där scenen och hänger på sig sitt instrument, så är man inte i första hand musiker - man är i första hand tjej. Vi var ett tjejband på Effes. Musiken blir sekundär i sammanhanget, eftersom man råkar ha bröst.
Det gör mig arg att det fortfarande fungerar så. Att man måste kämpa och bli femtioelva gånger bättre på vad man gör för att få någon som helst respekt. Och jag vet att det andra bandet och arrangören inte tänkte i de banorna när de påade oss som "tjejbandet" och "rockbrudarna", det fanns inget som helst ont uppsåt där. Men det är precis sådana mossiga uttryck som skapar en klyfta mellan oss och manliga musiker. För ingen skulle någonsin få för sig att påa ett band renons på kvinnliga medlemmar som "killband". De är helt enkelt ett band. Varken mer eller mindre. På samma sätt som herrfotboll bara är fotboll och herrishockey bara är ishockey.
Ändå var det precis det vi gjorde igår. "Vi vill tacka killbandet för ett grymt set. För de rockar. Verkligen." Och vi menade vartenda ord. De rockade. Verkligen. Det gjorde vi också. Skillnaden är bara att vi har någonting att bevisa, eller kanske motbevisa, när vi går upp på scen. Det tas aldrig för givet att vi kommer att prestera lika bra som våra manliga motparter, snarare antas motsatsen.
Det jag hoppas på - tanken och utopin som håller mig från att sjunka ned i total bitterhet och förtvivlan - är att vi kommer förbi detta snart. Att vi blir könsneutrala i vårt sätt att se på människor, att vi kan bortse ifrån tuttar och pung när vi kategoriserar dem.
Lotta, Lise och Maria - ni är mina lärare. Jag skulle aldrig få för mig att kalla er lärarinnor.
Och så enkelt är det.
