Idag har jag hållit mig samman nästan så bra att det fungerat, men det kraschar ju alltid till slut. Jag lyckades i alla fall styra den där affischen - det var stressigt med tidspress eftersom vi skulle ge dem till Jenny, som skulle åka klockan 4, och jag började med affischen lite efter 3. Det var ju det där med framförhållning. Som vi är så fruktansvärt usla på att det faktiskt är lite pinsamt.
Men det var hur som helst bra, för elden under fötterna gav mig något att tänka på, något som inte var hemskt och ett problem som jag faktiskt kunde lösa eller åtminstone försöka åtgärda. Till skillnad från resten av mitt liv just nu. Jag försöker fokusera på spelningen och hoppas på det bästa. Håller tummarna för att få ett samtal som säger: allt är okay. Du oroade dig i onödan. Du drömde dina sjukhusmardömmar i onödan. Du grät i onödan. Och när jag tänker mig det där samtalet, i min vision av det samtalet spelas Forever Young i bakgrunden. Och jag tror att jag kanske gråter lite till. Men sedan sprids en värme från magen och ut i hela kroppen, och med värmen kommer trygghet, och med tryggheten läks känslan av rotlöshet. För det är okay att komma hem. För allting är bra där och ingenting är kaos längre.
En annan sak jag märker hjälper mot ångest är att fullständigt nörda ned sig i något ämne. Där kommer Wikipedia in igen, och därför handlar dagens "visste ni...?" om psykosomatik. Det är ett begrepp jag tycker att alla någon gång borde ha nytta av att kunna, och man lär sig lite grekiska på köpet! Vem vill inte lära sig grekiska? Nu berättar jag ur minnet, så om jag krånglar till det så får ni helt enkelt kolla upp det på modersidan (fan, vad obehagligt det lät. Jag menar på Wikipedia).
Begreppet "psykosomatisk" används för att beskriva till exempel en kroppslig krämpa som inte helt och hållet har sitt ursprung i det fysiska. Astma, till exempel, är en åkomma som till viss del kan vara psykosomatisk - det vill säga, svårigheten att andas kan härröra från psykiska problem snarare än ett uppenbart fysiskt hinder i luftgångarna. Jag hade en kompis när jag var liten som började tappa en helvetes massa hår. Hon hann bli till hälften skallig innan jag frågade vad som stod på. Hon förklarade att läkarna inte kunde säga vad som var fel, men att de hade antytt att det kunde ha med något trauma att göra. Och mycket riktigt, hennes farmor, som hon stod väldigt nära, hade nyligen trillat av pinn. Psykosomatiska besvär har vi alla lite till mans. Huvudvärk kan ju komma plötsligt, som vi alla vet, och det är inte alltid för att man har druckit för lite/ätit för lite/konsumerat för mycket koffein/konsumerat för lite koffein/har nikotinabstinens, etc., vad än de där besserwissrarna vill påstå (ni vet vilka jag menar; det är de som alltid tror att de har alla lösningar på allas problem och att de kan lösa sagda problem genom att påpeka det uppenbara). Dock har det här begreppet nästan helt fallit ur bruk inom sjukvården på grund av svårigheterna med att dra en tydlig linje mellan kropp och själ. Vilket jag tycker är intressant. Jag tror snarare att det beror på att vetenskapen inte är beredd att erkänna att det över huvud taget existerar något som kan kallas själ. Men det är ju en annan diskussion.
Jag lovade att ni skulle få lära er grekiska, och här är alltså den etymologiska härrörelsen för begreppet: ordet är en kombination av grekiskans ord för "själ" och "kropp": psyche och soma.
Bonusinfo, bara för att jag nu har gått in i Wikipediamode: har ni läst den grekiska myten om Narcissus?
Han var den vackraste mannen i hela världen och alla som såg honom, flickor som pojkar, blev hejdlöst förälskade vid blotta anblicken av honom (de gamla grekerna hade ju som bekant ett lite mer vidsynt sätt att se på homosex). Men han avvisade alla som gjorde närmanden, för han älskade sig själv högst. Till slut lackade Afrodite på hans arrogans och förhäxade honom; hon gjorde honom förälskad i sin egen spegelbild i en skogstjärn. Han blev så förälskad att han inte kunde röra sig, inte slita blicken. Hopplöst förälskad och kärlekskrank dog han så, utan att någonsin ha upplevt känslan av att älska och bli älskad tillbaka. Han lik blev en vit blomma som sedan dess kallas Narciss. ... vilket osökt skulle kunna leda mig in på Ovidius och hans diktverk på hexameter om metamorfoser, men jag tror jag stannar här.
För jag tror bestämt att jag redogjort för min poäng, det vill säga, om man fokuserar på onödiga saker, till exempel ovanstående tirader, kan man nästan glömma bort sig fullständigt. Och det är skönt. Och jag älskar fan grekisk mytologi. Den är blodig och kompromisslös och full av berättelser som slutar i ond bråd död och som nödvändigtvis inte har någon poäng förutom "ja du, ibland slår gudarna minsann till direkt!" Och det är ju så det är i livet. Man får väldigt sällan en godtagbar förklaring. Saker är bara helt enkelt som de är. Ingen anledning förutom att det kan ske, och därför sker det också - ofelbart.
Nu skall jag sluta svamla. Men det var skönt att ha något att fokusera på en stund.
Men det var hur som helst bra, för elden under fötterna gav mig något att tänka på, något som inte var hemskt och ett problem som jag faktiskt kunde lösa eller åtminstone försöka åtgärda. Till skillnad från resten av mitt liv just nu. Jag försöker fokusera på spelningen och hoppas på det bästa. Håller tummarna för att få ett samtal som säger: allt är okay. Du oroade dig i onödan. Du drömde dina sjukhusmardömmar i onödan. Du grät i onödan. Och när jag tänker mig det där samtalet, i min vision av det samtalet spelas Forever Young i bakgrunden. Och jag tror att jag kanske gråter lite till. Men sedan sprids en värme från magen och ut i hela kroppen, och med värmen kommer trygghet, och med tryggheten läks känslan av rotlöshet. För det är okay att komma hem. För allting är bra där och ingenting är kaos längre.
En annan sak jag märker hjälper mot ångest är att fullständigt nörda ned sig i något ämne. Där kommer Wikipedia in igen, och därför handlar dagens "visste ni...?" om psykosomatik. Det är ett begrepp jag tycker att alla någon gång borde ha nytta av att kunna, och man lär sig lite grekiska på köpet! Vem vill inte lära sig grekiska? Nu berättar jag ur minnet, så om jag krånglar till det så får ni helt enkelt kolla upp det på modersidan (fan, vad obehagligt det lät. Jag menar på Wikipedia).
Begreppet "psykosomatisk" används för att beskriva till exempel en kroppslig krämpa som inte helt och hållet har sitt ursprung i det fysiska. Astma, till exempel, är en åkomma som till viss del kan vara psykosomatisk - det vill säga, svårigheten att andas kan härröra från psykiska problem snarare än ett uppenbart fysiskt hinder i luftgångarna. Jag hade en kompis när jag var liten som började tappa en helvetes massa hår. Hon hann bli till hälften skallig innan jag frågade vad som stod på. Hon förklarade att läkarna inte kunde säga vad som var fel, men att de hade antytt att det kunde ha med något trauma att göra. Och mycket riktigt, hennes farmor, som hon stod väldigt nära, hade nyligen trillat av pinn. Psykosomatiska besvär har vi alla lite till mans. Huvudvärk kan ju komma plötsligt, som vi alla vet, och det är inte alltid för att man har druckit för lite/ätit för lite/konsumerat för mycket koffein/konsumerat för lite koffein/har nikotinabstinens, etc., vad än de där besserwissrarna vill påstå (ni vet vilka jag menar; det är de som alltid tror att de har alla lösningar på allas problem och att de kan lösa sagda problem genom att påpeka det uppenbara). Dock har det här begreppet nästan helt fallit ur bruk inom sjukvården på grund av svårigheterna med att dra en tydlig linje mellan kropp och själ. Vilket jag tycker är intressant. Jag tror snarare att det beror på att vetenskapen inte är beredd att erkänna att det över huvud taget existerar något som kan kallas själ. Men det är ju en annan diskussion.
Jag lovade att ni skulle få lära er grekiska, och här är alltså den etymologiska härrörelsen för begreppet: ordet är en kombination av grekiskans ord för "själ" och "kropp": psyche och soma.
Bonusinfo, bara för att jag nu har gått in i Wikipediamode: har ni läst den grekiska myten om Narcissus?
Han var den vackraste mannen i hela världen och alla som såg honom, flickor som pojkar, blev hejdlöst förälskade vid blotta anblicken av honom (de gamla grekerna hade ju som bekant ett lite mer vidsynt sätt att se på homosex). Men han avvisade alla som gjorde närmanden, för han älskade sig själv högst. Till slut lackade Afrodite på hans arrogans och förhäxade honom; hon gjorde honom förälskad i sin egen spegelbild i en skogstjärn. Han blev så förälskad att han inte kunde röra sig, inte slita blicken. Hopplöst förälskad och kärlekskrank dog han så, utan att någonsin ha upplevt känslan av att älska och bli älskad tillbaka. Han lik blev en vit blomma som sedan dess kallas Narciss. ... vilket osökt skulle kunna leda mig in på Ovidius och hans diktverk på hexameter om metamorfoser, men jag tror jag stannar här.
För jag tror bestämt att jag redogjort för min poäng, det vill säga, om man fokuserar på onödiga saker, till exempel ovanstående tirader, kan man nästan glömma bort sig fullständigt. Och det är skönt. Och jag älskar fan grekisk mytologi. Den är blodig och kompromisslös och full av berättelser som slutar i ond bråd död och som nödvändigtvis inte har någon poäng förutom "ja du, ibland slår gudarna minsann till direkt!" Och det är ju så det är i livet. Man får väldigt sällan en godtagbar förklaring. Saker är bara helt enkelt som de är. Ingen anledning förutom att det kan ske, och därför sker det också - ofelbart.
Nu skall jag sluta svamla. Men det var skönt att ha något att fokusera på en stund.
