Hur som helst, spelningar efter lovet - det känns ungefär hur bra som helst. Man längtar. Man hoppas. Man har ångest, bitvis, och känner stressen och pressen, men eftersom vi är världsbäst (för det är vi ju) så vet man ju innerst inne att man oroar sig i onödan. Vi rockar alltid. Så är det bara.
Det var ungefär det. Jag bifogade en gammal bild på Benny, en av våra fyra supergitarrister. The fantastic four, så att säga.
Paul vare med er!