Radio

Idag hade vi i tvåan möte med våran producent för radioprogrammet som vi ska göra.
Vi hade spelat in en slask där jag och Liv turades om att läsa upp det fantastiska manus Liv har författat.
Vi fick mycket fin feedback.
Spelade även upp våran inspelning på "My Gun" och även denna gillades. Och det gillar vi.

Grejen är att jag fick i uppgift att tolka om Livs mästerverk till mina ord.
Jag fick ganska fet ångest.
1. Jag är inte i närheten så bra på att uttrycka mig litterärt som Liv är.
2. Liv har en klockren känsla genom hela texten och om jag börja pilla för mycket mellan raderna är jag rädd att denna känsla ska försvinna.
Jag tänker göra ett försök, med Livs feedback och går det inte så går det inte och då blir det originalmanuset som kommer att spelas upp.

Hm, fick även höra att jag lät för rikssvensk när jag läste in. Mera norrländska åt folket.
Hm, jag tycker jag aldrig varit så norrländsk som när jag flyttade ner hit.
Kanske blir nån grej av att prata in i en mikrofon..
Men jag ska bre på min dialekt till nästa gång. Haha...

En stund i studion

En stund i studion blir som så ofta lite längre än en stund.

Jag lyckades sätta en tagning nyss och fick tack vare det gå iväg och blogga lite. Tog nämligen med kameran idag så ni kunde få se hur trevligt vi har det i studion.

Vi är alltså i studion ikväll och vårat mission var att spela in vårat senaste alster "My Gun".

Som du kan se i föregående inlägg infann sig en viss ångest sist vi spelade in. Och denna ångest följde med in i studion även idag.
Nu har vi i alla fall fått till två bra gitarrer, en bra bas. Liv och Jenny lägger de sista live-inspelningen nu. Sen ska allting mixas också.

Justja, en ganska rolig grej hände i studion. Jag hade nämnt innan att om någon fuckar upp, fortsätt spela för även om den som fuckade till det inte kan använda den tagningen betyder inte det att min tagning kan kastas.
Ett sådant tillfälle inträffar då Jenny spelar fel på ett ställe. Liv ser detta i ögonvrån och hör det samma sekund. Hon kan inte hålla sig för skratt. Jag tittar upp heeelt uppgiven i och med att jag satt tagningen fram till detta ställe.... Jag fortsätter och spelar, kan inte prata i och med att vi spelar in men mimar till Emelie "jag fortsätter"
Så jag fortsätter, och som tur satte jag resten av tagningen också. Lagomt nervös var jag på sista refrängen. Ah, ångest om jag hade failat men det gick. Puh.

Här följer lite bilder från vår eftermiddag/kväll i studion:

Liv sjunger i en stereouppmickning. Texten på plats framför henne.


I play the guitar..


Liv hittade en ny kompis


Emelies "Black Beauty"


Vi använder oss av studioprogrammet Logic Pro.

Ach dieser Klick, immer dieser Klick!

Jag sitter i datasalen. Det är kallt här, som på övriga skolan, och jag missbrukar kaffe på ett sätt som inte är helt hälsosamt. Det är dock välbehövligt, eftersom jag inte sovit ordentligt på ungefär två veckor nu. Det är nog någonting jag borde styra upp. Sömnen.

Det jag håller på med för tillfället är att skriva klart vårt radioprojektsmanus, på temat "Flytta hemifrån". Det är precis på slutsträckan som det är lättast att råka ut för fallgropar, har jag hört, och jag antar att det är precis det som händer just nu. Jävla fallgropar. Varför har ingen krattat banan? Jag tror jag lägger ned de här sportmetaforerna nu, för jag kan verkligen ingenting om sport. Förutom fotboll. Men som sagt, vi lägger ned det nu.

En annan sak som stör min sinnesro just nu är ett fenomen som jag tror att alla musiker som satt fot i en studio någon gång har upplevt: recångest. Även kallad studioångesten, eller klickskräcken. Det fungerar ungefär såhär: du kliver in i studion, speedad på kaffe och glad i hågen. Laddad till tusen. Du är så självsäker att det fullkomligen strålar om dig. Du vet precis vad du skall göra, uppmickningen tar inte mer än kanske en kvart, soundcheck går utmärkt och du har repat på det här så satans mycket att melodierna inte låter dig vara när du skall sova, äta eller utföra andra vardagliga, nyttiga sysslor - du är tvungen att humma/nynna/vissla dem konstant. Och nu är alltså det stora ögonblicket här. Eller så är det inte det; det kanske bara är en slaskinspelning som skall göras. Hur som helst skall du nu spelas in för eftervärlden, hamna på band (fast det kan man ju inte säga längre eftersom allting är digitalt. Nåja). Det känns bra. Det känns oförskämt bra, till och med. Det enda du möjligtvis är lite nojjig för är att dina bandkompisar skall fucka upp och ni skall behöva ta om det x antal gånger. Så: lurarna på, skruva upp medhörningen... nu jävlar.

DÅ. HÄNDER. DET.

Det är ett väldigt litet ljud. Ett klick. Det hörs knappt. Det är ljudet av teknikern som trycker på rec, record, alltså din cue att göra det du gör bäst. Och genast: en skälvning genom din kropp, som en liten jordbävning. Efterföljande symptom: handsvett, skakningar, hjärnsläpp, hög puls, blodsockerfall (och det är inte bara för att kaffet går ur kroppen). Det är recångesten. Bara vetskapen om att det du gör spelas in och kan lyssnas på i efterhand gör dig handlingsförlamad. Du spelar fel, du tabbar dig, du tappar takt och ton. Och allt på grund av ett litet klick, som du knappt kan höra.

Det var precis detta som hände mig igår, när vi (The #9's) skulle in i studion och spela in vår nyaste låt, Give me my gun. Jag vet inte hur många sessions vi avverkade, men varje jävla gång som jag hörde klicket började det ila i mig av panik. Jag trodde hela tiden att jag skulle tappa texten. Jag tappade den bara två gånger, men det var med hjärtat konstant i halsgropen som jag sjöng de välbekanta orden. Hela tiden samma ramsa i huvudet: hjälp hjälp hjälp var det nu det var get you where you want to go eller var det planting thorns to watch them grow eller helvetes jävla k*k också jag har ingen aning om vart vi är. Är det break nu? Är det fyra takter mellanspel eller åtta? Är detta refrängen?
Och så det allra värsta: när man äntligen lyckas sluta tänka och bara göra sin grej... för att i nästa mellanspel, precis innan man skall börja sjunga på nästa stycke, hinna tänka, åh nej, jag sjöng helt fel vers nu, eller hur?

Nej, det finns ingen sensmoral i det här inlägget. Det är bara en liten hälsning till alla mina kära bandmedlemmar, klasskamrater, yrkesfränder: YOU ARE NOT ALONE.

Döda klickljudet!


The #9's

ELLA1 Bil Stil

ELLA1 Bil Stil.